Pekka Hako
MATTI OCH TURKU
 "Min far Heikki har berättat att jag kunde sjunga redan innan jag talade. Om lördagarna skrålade jag Ellin boksi och andra slagdängor under bastulaven i männens allmänna bastu."
Man har berättat för Matti Salminen att de trallar och schlagerstumpar han hörde formligen vällde ur honom. Han hörde dem på gården och hemma, där också mor Maire sjöng valser och tango. Någon radio hade familjen inte.
Familjen Salminen bodde till en början på Korpolaisbacken vid Stålarmsgatan. Hemmet var ett typiskt enkelt arbetarhem - ett snyggt rum med spis på 24 kvadratmeter i vilket bodde fem personer: far, mor, syster och Matti samt mormor. Far arbetade med att påla i stadens hamnar, mor band borstar i Åbo borstfabrik. Man led aldrig av hunger trots att man ibland levde på brödsoppa.
På hösten 1951 när Matti var sex år tog hans mamma med honom till arbetarföreningens hus för provsjungning till Åbo arbetarförenings barnkör. Han sjöng Pieni nokipoika och med det började den regelbundna sångutövningen under ledning av körledare Aune Kuparinen. I folkskolan uppträdde Matti på jul-och vårfesterna. Sånglärare Uuno Muraja sade att han skulle vilja ge pojken betyget 14 i sång.
Även bröderna Ruohonen sjöng i kören och med dem brukade Matti framföra Tiernapojat (Stjärnegossar) i Åbos stora fabriker. Rollen som Herodes är i själva verket Mattis första egentliga roll som sångare. Pojkarna fick lite pengar för sina uppträdanden, men de bästa arvodet fick man i Hellas chokladfabrik.
"En händelse i ungdomen som fastnat på minnet var mitt framträdande i Åbo Televisions sändning. Det var redan år 1957. I den lilla studion av bräder ackompanjerades jag på dragspel av Mertsi Lehtonen i skenet av ett par tv-lampor. Programnumret var favoritschlagern Maruzella."
Esa Pasa
År 1956 flyttade familjen till Tjärhovsgatan till en splitterny tvåa med furstliga fyrtio kvadratmeter.
Mattis skoltid räckte i åtta år: sex klasser i folkskolan och två år i yrkesskolan. Meningen var att fortsätta ännu ett tredje år på linjen för bänksnickare och därefter söka in till trätekniska skolan, där han skulle ha utexaminerats som snickeriarbetsledare. Planerna ändrades i och med moderns död år 1960 då far beordrade honom att börja jobba. Som gesäll på Wärtsilävarvet började Matti bygga möbler för båtar.
Ett par år efter moderns död gifte sig Mattis far med Mattis mors styvsyster. Släktskapet var alltså komiskt komplicerat: Mattis styvmor var hans mors styvsyster! I samband med det nya äktenskapet flyttade familjen till ett 60 kvadratmeter stort egnahemshus på Kuppisgatan.
"Vårt liv var en stabil arbetarvardag. Trots att fysiskt arbete uppskattades i vårt hem började jag som 16-17-åring så småningom förstå att arbetet som snickare inte var något för mig. Vid sidan av de långa arbetsdagarna gjorde jag sena schlager-och dansmusikspelningar på olika håll i Egentliga Finland under namnet Esa Pasa. Kompisarna hittade på mitt artistnamn - av någon anledning ville jag inte uppträda under eget namn."
Tapio Koivunens ensemble bestod av tre saxofoner, vibrafon, trumpet och bas. Inkomsterna delades alltid jämnt men det blev inte mycket per person eftersom gruppen var så stor.
Matti blev även bekant med dragspelsmusikern Jori Hellsten som hade en egen fyramannagrupp.
"Jori bad mig komma med och vi sjöng lite jazzig musik fyrstämmigt. Vi hade tillräckligt med spelningar eftersom det fanns många dansställen i Åbonejden. Dansspelningarna gav lite extra inkomst och tack vare dem kunde jag betala för mina sånglektioner, trots att arvodena ibland betalades med hembränt."
I efterskott framstår uppträdanden på dansbanorna och i ungdomsföreningarnas hus som utmärkt övning för operan. Det var ju frågan om sång och skådespel.
"Jag har aldrig varit rädd för publiken, vilket har varit en stor fördel i mitt jobb."
Mot operascenen
Eftersom Matti var ivrig på att uppträda sökte han sig med hjälp av Aune Kuparinen med i operaföreningens verksamhet. Föreningen förberedde Leevi Madetojas opera Österbottningarna, och Matti fick rollen som Köysti från Karjanmaa.
"Då förstod jag för första gången hur musiken och dramat kan falla på plats. I den nya livssituationen gav operaerfarenheten en känsla av att den klassiska musiken kunde vara ett allvarligt alternativ till arbetet som snickare och schlagersångare. Arbetet som snickare var inte längre vare sig utmanande eller egentligt handarbete, eftersom arbetet hade rationaliserats och auto-matiserats."
Aune Kuparinen övertygade Matti om att det skulle löna sig att pröva på musikutbildning. Kuparinen förde Matti i lära hos Heikki Teittinen, en högt aktad musikpersonlighet som hade slagit sig ned i Åbo i början av 1960-talet. Han skaffade skivor med Ezio Pinza, Nicolai Ghiaurov och Fjodor Shaljapin åt Matti. Dessutom köpte han en skivspelare åt den unge mannen. Han lärde honom att lyssna på de stora rösterna och lära sig av dem.
Efter Teittinen sökte sig Matti till Åbo musikinstitut där hans sånglärare blev körledaren Heimo Heimola från Pemar. På sommaren 1964 tog Heimola med Matti till Nyslott musikdagar som lyssnande elev.
"Följande år gjorde vi korta scener ur operor i stora salen i Nyslotts lyceum, och jag sjöng två av Sarastros arior ur Trollflöjten."
År 1962 kallades Lea Piltti till huvudlärare i sång vid det nyligen grundade Åbo musikinstitut. Matti bytte lärare och vid sidan av den traditionella solosångsrepertoaren började Piltti låta Matti allvarligare öva på den centrala ariarepertoaren för basar. Piltti gjorde Mattis röst spänstigare.
"Tack vare Piltti började jag förstå att sjungandet inte handlade om att producera så mycket ljud som möjligt. Till exempel med små och skenbart enkla folksånger öppnade sig en enorm mängd nyanser och detaljer - då när man uttryckligen strävar till att sjunga på annat sätt än folksångarna."
På våren 1966 frågade Lea Piltti Matti om han skulle vara intresserad av att sjunga i Nationaloperans kör.
"Förstås intresserade provsjungningen mig, jag hade ju inget att förlora."
I april 1966 reste Matti från Åbo till provsjungningen i Helsingfors. På den vägen blev han i fyrtio år.
Pekka Hako har skrivit flera musikböcker. I oktober utkommer en bok, Pinnalla Matti Salminen, av honom.
| 
