Erkki Toivanen
FLYGANDE WAGNER,
Flygande Wagnerianer
 I samband med millennieskiftet har Wagners verk gjort en lika imponerande comeback på operascenerna som under den världsvida wagnerianismens glansdagar i sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talen. Nationaloperans Ring är en rekordartad publikframgång, bägge operahusen i London har för första gången i historien spelat Ringen samtidigt. Englands nationalopera förde Valkyrian till rockfestivalen i Glastonbury där 30 000 ungdomar andäktigt följde med föreställningen. Covent Garden spelade samma verk på en Promenadkonsert. De 6000 unga lyssnarna gav stående ovationer under 15 minuter. Föreställningarna av Den flygande holländaren vid Aura ås strand ligger sålunda rätt i tiden.
Det hade glatt Richard Wagner. Han hade hoppats att hans verk skulle nå en så stor publik som möjligt. Genom att lösgöra operakonsten från de kröntas och aristokratins beskydd och bryta banden till den borgarelit som ersatt aristokraterna var hans målsättning en opera befriad från kommersialismens tyglar. Han orkade tro att operan skulle bli hela folkets konst. Därför planerade han att utvidga operahuset i Bayreuth så att en dubbelt större publik skulle få plats och man skulle kunna sänka biljettpriserna så att även mindre bemedlade skulle ha råd med dem. Den drömmen gick aldrig i uppfyllelse.
Varför har magin i Wagners operor kommit tillbaka för att påverka vår egen tids människor? Ledaren för Glyndebournes operafestspel, Vladimir Jurowski, menar att de fyller ett andligt tomrum som öppnat sig i våra liv. "Vi saknar något storslaget, något massivt, fullödigt i vår nuvarande livsstil. Den verkar ju ha krympt till mikrochip och bitar. Instinkten säger att vi behöver kontakt med de starka känslorna och med det transcendenta som har försvunnit ur vardagen".
I Wagner inkarnerades den andliga jätte och övermänniska som på 1800-talet upphöjdes och sattes på piedestal. Likt en koloss har han kommit att dominera musiken från slutet av århundradet precis som titanen Beethoven dominerade århundradets början. Likt Beethoven hade Wagner försökt föra in en universal och kosmisk dimension i tonkonsten. Därför ville han skapa helhetskonstverk, operor som omfamnade hela universum.
Ungdomens Wagnerfascination och den framgång som Tolkiens Sagan om ringen har uppnått under de senaste åren uppvisar likheter. Kraften i berättandet i Wagners och Tolkiens Ringar för de unga från den grå vardagen till fantasivärldar. Det visar också på människans behov av att vara i kontakt med fantasier, njuta av det heroiska och av äventyrets spänning.
För många har det ändå kommit som en överraskning att de unga nu köar för biljetter till Wagnerföreställningar. Man har antagit att de lätt tråkas ut, tröttnar på allt som tar längre än en halv minut. De fem timmar långa operorna som - för att citera Mark Twain - "innehåller storartade stunder och oaser av skönhet bland utmattande halvtimmar" erbjuder troligen ett välkommet alternativ till skärvor av 'upplevelser' som tv-rutan kryllar av.
Den nya generationen håller också på att befrias från de associationer som sammanlänkade Wagner med Nazityskland och dess rasläror. Hitler berättade att han likt tusentals andra ungdomar kväll efter kväll brukade gå och lyssna på Wagners operor i sin hemstad Linz. "Jag blev med ens trollbunden av Wagners toner. Det fanns inga gränser för min ungdomliga iver till mästaren från Bayreuth". Hitler blev wagnerian redan som tolvåring. "När jag som yngling hörde de välsignade tonerna förstod jag likt en vision att jag en gång skulle lyckas förena det tyska riket och återge det dess storhet".
Wagner såg sig själv som den tyska nationalandans inkarnation och sin musik som dess renaste manifestation. Vi kan förstå att alla som drabbats av nazisternas grymheter inte ville höra den av Hitler till hovkompositör upphöjda mästarens toner. Wagners judehat och hans arvingars kopplingar till Nazityskland fläckade kompositörens rykte. För många blev det ett oöverstigligt hinder för att lyssna till hans musik. Efter millennieskiftet är de mentala hindren på väg att rasa.
Bland musikvännerna har det alltid funnits de för vilka Wagner är den allra närmaste kompositören. Bland de första av dem var den franske poeten Charles Baudelaire. Efter att ha hört Wagners musik i Paris år 1860 skrev han till kompositören att han hade upplevt sitt livs största musikaliska njutning. "Jag kände genast att era kompositioner var för mig. Precis som vem som helst som genast känner det han är skapt att älska. .. Er musik företräder allt det som är upphöjt, det rycker med sig lyssnaren upp till höjderna. .. Jag underkastar mig och låter mig föras till ett annat liv, där jag plötsligt känner att jag är omnipotent. .. När jag öppnar mig för era toner tränger de in i mitt innersta, erövrar det och ger en sinnestjusande uppfyllelse".
Poetens ord beskriver troligen wagnerianens känslor och erfarenheter bättre än någon psykolog kunde göra det.
På alla kontinenter verkar tiotals Wagnersällskap. På deras "Wagnerkarta" finns uppgifter om uppföranden av mästarens operor på olika håll i världen. Även bland publiken i Åbo kan det finnas wagnerianer som kommit långväga ifrån. Några av dem ser som sin livsuppgift att kartlägga olika tolkningar. De är Wagnerexperter, på vilka regissörerna försöker göra intryck genom antingen aldrig tidigare skådade annorlunda, stundvis till och med godtyckliga produktioner eller genom att troget hålla fast vid de anvisningar som kompositören gett.
Det berättas att Wagner kunde ha blivit Tysklands största skådespelare om hans röst hade varit mera bärande. I likhet med sin fru Cosima hade han för vana att tolka alla rollerna under repetitionerna, för att sångarna skulle se vad scenupp-sättningen av helhetskonstverket handlade om. Han lämnade ingenting åt slumpen.
Wagners instruktioner för Den flygande holländaren var mycket noggranna. Redan anvisningarna för Holländarens inledande monolog är tre sidor långa! Varje nyans och gest är angiven. Wagner påminner också regissörerna om hur de inte skall regissera operan. Senta är alltså ingen fjolla, inte heller någon flickstackare som blivit galen. Hon är "en flicka från Norden vid fullt förstånd, härdad inombords av havets salt". Sentas tro på legenden om Den flygande holländaren är en enkel kvinnas tvångsföreställning. Hennes fästman Erik är inte en känslosam yngling, utan "stark, häftig och dyster" till sin karaktär. Hans cavatina i den tredje scenen "får inte vara smäktande känslosam utan skall andas manlig bedrövelse och lidande". Daland är en sjöman, en ambitiös familjefar härdad av hårt arbete, som inte räds att sälja sin dotter till en rik främling i hopp om ett bättre liv.
Skulle Wagner själv ha hållit sig till sina anvisningar? Vem vet? "Barn, skapa något nytt, ständigt och jämt något nytt" var hans budskap till senare generationer.
| 
